Philips Auskultation

Äntligen var det dags för auskultation!

Min auskultation var på en skola med över 500 elever med årskurserna F-9. Jag fick spendera tre fantastiska dagar i årskurs 1 där eleverna bestod utav 16 tjejer samt 16 killar samt två lärare.

Klassen var sedan uppdelade i två mindre grupper med 8 tjejer och 8 killar i dessa grupper. Anledningen till denna fördelning var då lärarna inte ville skapa höga ljudvolymer i klassrummet. Samtidigt som den ena läraren tyckte att undervisa i matematik var roligare än att undervisa i svenska så fördelade dem ämnena på detta smarta och effektiva sätt.

Under min tid på med klassen så var eleverna ivriga. Klassen skulle för första gången ha sin ”Kabaré” vilket är en slags teater gemensamt med de övriga klasserna i låg och mellan stadiet. Årets tema var sagor där eleverna dansade som troll, tomtar och älvor. Kabarén var någonting som jag dessvärre inte fick se utan jag fick bara vara med på deras genrep.

Min observation på skolgården var att nästan alla pojkar spelade fotboll medan tjejerna var mer åskådare eller domare eller ägnade sig utav andra lekar som ”Zombie” som fungerar som ”ta”. Generellt utifrån skolgårdsobservationen så fanns det ett tydligt mönster att pojkar hänger ihop i större antal omkring 8 personer medan flickorna oftast bestod utav grupper om 2–4 personer.

Utifrån mina klassrumsobservationer så fick jag resultaten att det var främst flickor som både pratade rakt ut men också som räckte upp handen. Resultatet var som en liten chock för mig då jag genom min uppväxt fått höra att det är pojkar som tar plats i klassrummen, utan pojkarna var helt enkelt inte med i diskussionerna i gruppsamtalen utan de fantiserade om annat. Lärarens roll blev nu att med hjälp utav det behavioristiska perspektivet ge beröm till pojkarna när det väl räcker upp handen eller ens svarar på frågan rakt ut. Men som min lärare pratade om när det pratade rakt ut så var det viktigt att framföra som lärare att: ”Jättebra svarat X men nästa gång så tänker vi på att räcka upp handen, eller hur X?” eller något i den stilen.

Min observation klargjorde för mig själv att det är en enorm utmaning att lära ut till olika elever, främst när eleverna inte ligger på samma nivåer. Dessa nivåer i klassrummet kan man se i de sociokulturella perspektivet där det framför att eleverna befinner sig i olika utvecklingszoner där läraren roll och utmaning blir att ge eleverna rätt utmaning utifrån egen förmåga så att eleverna kan avancera till nästa steg i deras utveckling. Det är något som jag verkligen tagit med mig ifrån denna auskultation och framförallt jobba med den dagen jag går ut i ”verkligheten” igen!

Fanns det något speciellt som ni lärde er utav er auskultation?

Hälsningar Philip.