Oscars Auskultation

För mig att välja skola för auskultationen så var det ett lätt val. När jag gick ut gymnasiet så började jag jobba på en skola i skövde där jag var i 3,5 år innan jag började på Kalrstads univeristet. Skolan är stor där årskurs 1-9 håller hus. Klassen jag var i är en årskurs 4 med 26 elever. Jag har haft dem eleverna mycket under min jobbtid så det var kul att komma tillbaka. Introduktionen av mig själv blev då enkel och eleverna tyckte det var kul att jag kom och häsla på. 

Det första jag upptäckte med klassrummet var att dem hade en mikrofon i den bakre delen av klassrummet. Detta var för att förstärka lärarens röst utöver hela klassrummet vilket fick eleverna att kunna lyssna bättre och förstå mera. När jag fråga läraren om detta så sa hon ser en stor skillnad i elevernas uppfattningsförmåga sammtidigt som det påverkar deras koncentration possitivt. Klassrummet var inte specielt dekorerat på väggarna som det brukar vara i klassrum. Men detta berode på att dem hade precis tagit ner de mesta för att göra nya roliga saker att sätta på nästa termin.

Första lektionen var en NO lektion där läraren börja med att fråga eleverna frågor om föregående lektion. När eleverna svara rätt så belöna hon eleverna med possitiv feedback. I klassrummet upptäckte jag mycket learning by doing. Ett exempel på detta var hur elever som inte tyckte om att räkna matte i en bok istället fick pyssla med olika pussel och gåtor för att stimuleras och lära sig istället. 

Tyckte ni att lärarna använde sig mycket av det vi lärt oss om i denna kurs?

Annas auskultation

Då jag tidigare inte varit ute och jobbat i skolan blev auskultationen en positiv upplevelse för mig och läraryrket känns verkligen rätt. Skolan jag var på är en F-3, och observationen gjorde jag i årskurs 1 med 28 elever. Det fanns en lärare som hade huvudansvaret för klassen, samt en resurslärare som gick mellan den andra ettan och den klassen jag var i. Eleverna var väldigt nyfikna på mig, undrade vad jag gjorde där, hur länge jag skulle stanna, vad jag skrev, osv. Under rasterna var det många barn som kom fram och ville prata och leka, vilket var roligt, dock blev det svårare att observera. Ju fler dagar som gick, desto lättare blev det att observera eleverna på rasten.

 Under engelsklektionen fick eleverna göra charader där deras klasskamrater skulle gissa vad dem gjorde och sedan säga det på engelska, ex. spela golf. Barnen älskade det och såg det mer som lek än som ett sätt att lära sig. Denna situation är typisk för pragmatismen och man ser tydligt att uttrycket learning by doing som John Dewey myntade fungerar. Charaderna visade sig bli ett lyckat resultat då eleverna ökade sitt ordförråd, fick öva på sitt uttal och samtidigt hade roligt.

 En annan observation jag gjorde var att varje gång läraren hade genomgång och ställde frågor räckte 90% av eleverna upp handen varje gång. Jag blev överraskad över hur stort engagemanget var från eleverna, vilket fick mig att fundera över hur läraren hade lyckats med det. Efter ett tag såg jag tecken på operant betingning, där läraren förstärkte beteendet genom att berömma eleverna för deras handuppräckning och engagemang. Behaviorismen kändes som ett genomgående tänk under alla lektioner och raster som jag deltog på, då bra beteende förstärktes positivt och dåligt beteende släcktes ut.

Hur upplevde ni er auskultation? Såg ni också tydliga tecken på operant betingning?

Linneas auskultation

Min auskultation gjordes på en skola för årskurserna F-6 i min hemby, där det går ca 150 elever. Klassen som jag observerade var en klass 2 med 23 elever, en lärare samt en resurslärare och jag blev varmt välkommen utav allihopa. Eftersom jag inte varit ute och jobbat någonting i skolan förut, var upplevelsen något nytt för mig vilket jag tyckte var spännande. Vistelsen på skolan var oerhört lärorik och mysig, samtidigt som klassrumsmiljön verkligen fick mig att längta till den dagen jag undervisar min egen klass.

Under de dagarna jag var i klassen var det fullt med snö på marken, vilket innebar mycket prat om advent och julförberedelser men också om vad alla elever ville göra på rasterna vilket de gärna delade med sig av. Klassrummet hade olika språkliga redskap uppklistrade på väggarna vilket bland annat var räknesätten och alfabetet. Inom det sociokulturella perspektivet kallas detta för mediering och jag upplevde idén som viktig och lärande för eleverna, då man såg redskapen på ett tydligt och roligt sätt.

En situation som jag la märke till i klassrummet, var att läraren hade en sådan givande dialog med sina elever. Efter en gemensam genomgång i helklass gick läraren runt i klassrummet för att hjälpa till eller bara kolla så att alla gjorde det som de skulle. Ifall det då skulle vara någon som inte riktigt hade förstått så förklarade läraren ytterligare och byggde upp det fortsätta lärandet utifrån elevens erfarenheter, för att hen lättare skulle förstå. Detta gjordes i form av frågor eller diskussioner rörande elevens vardag som senare kunde associeras med den aktuella uppgiften. Detta kan kopplas till det pragmatiska perspektivet ”you teach a child, not a subject” där teorin går ut på att bygga på elevens erfarenheter och utifrån det utveckla deras kunskaper. Även det kognitiva perspektivet kan förbindas med situationen, eftersom eleven ändrade sitt sätt att tänka och då kopplade jag det med begreppet ackommodation.

Hade ni som framtida lärare hjälpt eleven på liknande sätt? Varför, varför inte?

/ Linnea Oskarsson

Madeleines auskultation

Jag gjorde min auskultation på en F-6 skola på en lite mindre ort hos en årskurs 2a. Det var roligt att få komma ut i detta klassrum och se hur det går till då jag mest jobbat på högstadiet.
Väl ute i klassrummet fick jag sitta längst fram, jag satt och antecknade hela tiden både under arbete men även genomgångar.
Innan jag gick ut för att observera tänkte jag att eleverna skulle bli störda av att jag satt i klassrummet, men det gick bra. De frågade om vem jag var och vad jag gjorde men sen gick det hur bra som helst.
Inne i klassrummet kunde man se drag från det behavioristiska perspektivet, då eleverna hela tiden fick beröm om de gjorde något bra som till exempel svarar rätt på en fråga under genomgången.
Innan rast eller lunch räckte läraren upp handen för att de skulle vara tysta och sitta på sin plats, när de sett läraren skulle de räcka upp sin hand för att visa att de sett hen. Detta ledde till att de fick "belöning" genom lunch eller att gå ut på rast. Innan de gick iväg på lunch skulle de tvätta händerna och efter det ställa sig i led vid sin plats utanför klassrummet. Detta kan man koppla till "learing by doing", de lär sig att stå stilla och tysta för att få gå till maten.

Dagarna innan jag var ute på auskultation hade snön kommit så rasterna bestod för de mesta av att bygga och leka men snön men också åka madrass mm. i skolans backe.

Hur kunde ni se det behavioristiska perspektivet där ni var?

Philips Auskultation

Äntligen var det dags för auskultation!

Min auskultation var på en skola med över 500 elever med årskurserna F-9. Jag fick spendera tre fantastiska dagar i årskurs 1 där eleverna bestod utav 16 tjejer samt 16 killar samt två lärare.

Klassen var sedan uppdelade i två mindre grupper med 8 tjejer och 8 killar i dessa grupper. Anledningen till denna fördelning var då lärarna inte ville skapa höga ljudvolymer i klassrummet. Samtidigt som den ena läraren tyckte att undervisa i matematik var roligare än att undervisa i svenska så fördelade dem ämnena på detta smarta och effektiva sätt.

Under min tid på med klassen så var eleverna ivriga. Klassen skulle för första gången ha sin ”Kabaré” vilket är en slags teater gemensamt med de övriga klasserna i låg och mellan stadiet. Årets tema var sagor där eleverna dansade som troll, tomtar och älvor. Kabarén var någonting som jag dessvärre inte fick se utan jag fick bara vara med på deras genrep.

Min observation på skolgården var att nästan alla pojkar spelade fotboll medan tjejerna var mer åskådare eller domare eller ägnade sig utav andra lekar som ”Zombie” som fungerar som ”ta”. Generellt utifrån skolgårdsobservationen så fanns det ett tydligt mönster att pojkar hänger ihop i större antal omkring 8 personer medan flickorna oftast bestod utav grupper om 2–4 personer.

Utifrån mina klassrumsobservationer så fick jag resultaten att det var främst flickor som både pratade rakt ut men också som räckte upp handen. Resultatet var som en liten chock för mig då jag genom min uppväxt fått höra att det är pojkar som tar plats i klassrummen, utan pojkarna var helt enkelt inte med i diskussionerna i gruppsamtalen utan de fantiserade om annat. Lärarens roll blev nu att med hjälp utav det behavioristiska perspektivet ge beröm till pojkarna när det väl räcker upp handen eller ens svarar på frågan rakt ut. Men som min lärare pratade om när det pratade rakt ut så var det viktigt att framföra som lärare att: ”Jättebra svarat X men nästa gång så tänker vi på att räcka upp handen, eller hur X?” eller något i den stilen.

Min observation klargjorde för mig själv att det är en enorm utmaning att lära ut till olika elever, främst när eleverna inte ligger på samma nivåer. Dessa nivåer i klassrummet kan man se i de sociokulturella perspektivet där det framför att eleverna befinner sig i olika utvecklingszoner där läraren roll och utmaning blir att ge eleverna rätt utmaning utifrån egen förmåga så att eleverna kan avancera till nästa steg i deras utveckling. Det är något som jag verkligen tagit med mig ifrån denna auskultation och framförallt jobba med den dagen jag går ut i ”verkligheten” igen!

Fanns det något speciellt som ni lärde er utav er auskultation?

Hälsningar Philip. 

Johannas auskultation

Min auskultation 

Johanna Karlsson

Jag gjorde min auskultation på en skola med åk f-6 på ca 400 elever.

Jag var i två åk 5 klasser, eftersom tre lärare hade olika ansvar för olika ämnen i klasserna. Lärarna hade jobbat mycket med att klasserna skulle visa respekt för varandra och att de skulle vara tysta i klassrummen, vilket fungerade jättebra under tiden jag var där. Jag har tidigare jobbat som vikarie inom skolan och vet hur det kan se ut i olika klasser.

Ute på skolgården ägnade sig de flesta killarna åt att spela fotboll medan de andra gick runt. Tjejerna var för det mesta med varandra, några spelade fotboll, några kollade på fotbollen, några lekte i snön och några gick runt. Man kunde se att killarna drogs till varandra och gjorde det de andra killarna gjorde. Tjejerna gjorde mer vad de kände för så länge de hade en kompis med sig.

I klassrummet kunde man se det behavioristiska perspektivet där läraren förstärkte ett beteende genom att berömma eleverna när de ex. räckte upp handen.

På tekniklektionen som de hade en gång i veckan jobbade lärarna med NTA-lådor, där det finns allt material som man behöver till ett visst tema inom arbetsområdet. I lådorna är det allt från teoretiskt till praktiskt material. Eleverna fick sitta i grupper och göra en hypotes om vad de trodde ledde el och vad som inte gjorde det, utifrån det material som var med i NTA-lådan. Efter att de hade gjort sin hypotes fick de testa den med hjälp av materialet i lådan för att se vad som ledde el och vad som inte gjorde det. Eleverna var väldigt ivriga med att testa och ville gärna testa mer och lära sig mer om det. Detta kan man koppla till begreppet ”Learning by doing”.

Hur upplevde ni observationen på skolgården? Gjorde barnen ofta samma saker?